✞ bittersweet tragedy ✞

“We've got hearts in the right places, But we're still a danger to ourselves”

Det finns en sak jag varit med om. Tre gånger under mellan 2014 fram tills nu har det varit tre killar som skrivit till mig på kik och instagram. Vi har först snackat på något ställe på nätet, men sen börjat skriva på kik. Det jag märkt med alla tre är hur de ställer en massa frågor. De är sjukt nyfikna. För mig är det ett varningstecken. Det känns som att de vill något. Jag som redan har svårt för att veta hur jag ska bete mig i sociala sammanhang. Det här är kanske normalt. För mig blir det väldigt jobbigt och efter ett tag vill jag inte längre skriva med dem, men de slutar inte. En dag ignorerade jag och han fortsatte skriva och undrade vad hade hade gjort för fel. Inte för att han hade det, jag hade bara ingen lust att skriva mer. Jag vet bara inte hur man gör när man umgås. Dessutom tröttnar jag efter ett tag när vi skrivit med varandra. Var tror han att det här kommer leda till? Ska vi skriva med varandra på nätet för alltid? Det är ju inte så att vi kommet träffas irl ändå. Någon gång ska vi ändå sluta skriva. Livet går vidare. Jag vet att jag är sjukt konstig.
 
Efter tag när jag skriver med dem vill jag inte skriva mer med dem så jag loggar bara ut från appen (kik). Jag antar att jag inte gillar att människor kommer för nära mig, så jag släpper dem. Dessutom känner jag dem inte irl. Jag vill bara vara försiktig, för man vet ju inte riktigt vem de är. Jag blir nervös när jag skriver med folk på internet, tjejer som killar. Jag har alltid haft problem med det. Hur gör man ens om man inte vill skriva med folk längre? Man kan ju inte direkt skriva till dem och säga "jag vill inte snacka mer med dig, hej då". Det är ju också superkonstigt. Jag kan ju inte heller låta det rinna ut i sanden, för det gör det inte ändå, för de skrev/skriver till mig varje dag.
 
Bara jag som tycker det är jobbigt att skriva med folk? Jag är så himla konstig. Varför är jag så här? Att ha asperger är inte lätt. Jag vet att man inte ska skylla på sina diagnoser. Det här är en del av min personlighet också. Jag känner mig mer världelös för varje dag som går. Varför kan inte jag fungera som en normal person? Fan också.
 
Bild från We Heart It.

Varför börjar alla andras liv, men inte mitt?

Några tankar jag har är att det känns som att jag står kvar på samma plats, samtidigt som alla andra flyger iväg. Alla jag känner. De flyttar hemifrån, har ett förhållade och deras liv har börjat. De verkar må bra och jobbar heltid. De har normala liv. Jag står kvar på ruta ett och kommer inte iväg. Min tärning slår aldrig något slag så jag går aldrig några steg fram. Står och trampar på samma plats. Det gör mig rädd och ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra, får panik. Jag känner att min diagnos och sociala fobi (eller vad det nu är) gör det jobbigare och jobbigare för mig. Jag känner mig isolerad från omvärlden. Jag har haft samma vän i 10 år och aldrig haft några andra. Nu kan jag inte ens träffa henne mer (på grund av bor för långt bort). Hur skaffar man ens vänner i vuxen ålder? Jag går aldrig ut. Jag festar inte. Jag är inte direkt som alla andra. Fan. Vill jag ens leva mitt liv? Önskar jag hade någon annans liv. Varför går mina tankar från de ljusaste till de mörkaste? Det är märkligt. Jag känner mig ganska okej nu, lite arg för att jag är så dålig. Allt är bara så svårt.
 
Tankar på natten är värst...
 
Bilder från We Heart It.

Varför jag tror jag har Borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning)

Jag har googlat runt och läst väldigt mycket om Borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning). Jag har misstänkt ett tag nu att jag har det. Här kommer de olika symtomen och mina tankar kring dem. Jag dragit steck över det jag inte känner igen mig i.
 
1. Skräck över att bli övergiven, och kan därför inbilla sig separationer. Gör därför stora ansträngningar för att undvika både verkliga och inbillade separationer.
Svar: Jag är verkligen rädd för att bli lämnad ensam och inte ha någon. Jag har inget emot att vara själv. Det är skillnad på att vara ensam och själv. När jag bodde i lägenhet ogillade jag verkligen när mina föräldrar åkte hem och jag var helt ensam. Det var så jobbigt att de åkte hem och min familj hade varandra. Jag unviker inte direkt separationer. Jag kan ju inte göra något åt det. De måste ju åka hem. Fast lite övergiven känner jag mig ändå. Det är såklart värre om jag inte väljer ensamheten själv. Ibland vill jag vara ensam och är det inte jobbigt eftersom jag själv valt det.
 
2. Instabila och intensiva relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering, ofta på grund av moraliskt skäl.
 
3. Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild som visar sig i en identitetsstörning. Vanligt att lida av dysmorfofobi.
Svar: Det är så olika. Ibland kan jag gilla mig själv men för det mesta gör jag inte det. Jag har aldrig tyckt att jag är fin. Så här efteråt tycker jag att jag var ganska fin när jag var smal. Inte ens när jag var smal gillade jag mig själv särskilt mycket. Även fast jag är 27 år vet jag inte riktigt till 100% vem jag är. Helt ärligt tycker jag att jag är tjock, ful och jag är inte snygg som alla andra.
 
4. Impulsivitet i minst två olika avseenden som oftast visar sig i missbruk av till exempel droger, mat, sex eller pengar. Detta kan leda till bland annat ätstörningar, oplanerade graviditeter, könssjukdomar eller kontakt med kronofogde.
Svar: Jag kan inte direkt säga att jag har ett missbruk. Jag varken dricker eller röker. Jag kan väl säga att jag ibland handlar för mycket och inte alltid kan hålla i min pengar. Kan ibland handla saker som folk i min familj skulle kalla onödigt.
 
5. Återkommande självmordsförsök, hot om självmord eller självskadebeteende.
Svar: När jag var yngre hotade jag om det men det var inte seriöst. Jag tänkte aldrig göra det. Med min dödsångest skulle jag ändå aldrig våga göra det. Jag självskadar inte, men ofta finns tankarna där dock. Jag tänker på det då och då. Tankarna kommer dock oftare och oftare. Speciellt på nätterna när ångesten och när mitt mående är som värst.
 
6. Kortvarig kraftig förändring av sinnesstämning, så som stark irritation, ångest eller depression. Detta varar mellan några timmar och några dagar.
Svar: Stämmer så sjukt mycket. Det ändras väldigt fort. Jag kan vakna med ångest, men så går det över på eftermiddagen eller tvärt om. Jag kan bli arg för ingenting och det är svårt att kontrollera ilskan och den går ut över familjen. Jag antar att jag egentligen inte menar det. Jag har bara mina starka åsikter. Jag kan vara väldigt nedstämd med ångest en dag och så är det borta dagen efter. Det kan kan variera från timmar till dagar.
 
7. Kronisk tomhetskänsla och återkommande känsla av leda.
Svar: Jag vet inte riktigt vad kroniskt betyder, men jag känner mig ofta tom. Det känner jag dem dagarna jag varken är lycklig, glad eller riktigt ledsen. När jag inte känner så mycket över huvud taget. Jag känner mig även tom ibland när jag har ångest. Det också variera. Jag har en känsla av att aldrig vara lycklig, jag har bara dagar då jag är glad och dagar då jag inte är det, men jag känner mig liksom aldrig lycklig.
 
8. Intensiv vrede, svårighet att kontrollera ilska eller ofta förekommande temperamentsutbrott - som inte står i proportion till vad som väcker den.
Svar: Stämmer verkligen. När det gäller min familj. När jag är hemma i min trygghet där jag kan slappna av. Där jag inte bryr mig vad andra tycker om mig. Jag kan bli riktigt arg för ingenting och det är svårt att kontrollera ilskan. Familjen kan svara mig något som jag blir sårad av och ångesten kommer. Då går det oftast inte över förrän dagen efter. Jag vet egentligen inte varför jag blir så arg. Det bara blir så. Jag blir arg för ingenting.
 
9. Kortvariga paranoida tankegångar eller förställningar. 

Tidigare inlägg