✞ bittersweet tragedy ✞

“i wish i was as pretty as my blog”

Jag vet inte vad jag ska göra åt mitt temperament här hemma. Varför blir jag så arg och sur? Kan jag sluta ta åt mig av minsta lilla? Kan jag sluta bli ledsen för ingenting? Allt det där tar verkligen på mina krafter. Jag vet alla i hushållet ogillar det. De säger att jag ska lugna ner mig, men det blir inte bättre för det. Jag försöker att få dem att förstå. Det är ju bara mitt eget fel att de blir arga på mig, därför är det mitt eget fel att jag blir ledsen av vad de säger. Varför denna ilska? När jag bor själv blir det aldrig så och jag är inte så här mot någon annan. Bara mot dem här hemma. Jag förstår inte. Vad är mitt problem? 
 
Jag börjar bli tokig, måste flytta hemifrån snart. Klarar inte vad det här. Måste få komma bort här ifrån. Jag mår bara dåligt att att bli arg och ledsen för ingenting, jag får ångest direkt. Jag går då in på mitt rum och stannar där. Tar ett tag för dessa känslor att försvinna. Ibland blir det verkligen alldeles för många känslor på en och samma gång.
 
Just nu går jag mår i alla fall. Det är inte lika varmt idag och det har regnat. Så skönt tycker jag. Gillar ni regn, eller vill ni bara ha sol? ☀️💧☀️💧☀️
 
Bilder ifrån We Heart It.

“We've got hearts in the right places, But we're still a danger to ourselves”

Det finns en sak jag varit med om. Tre gånger under mellan 2014 fram tills nu har det varit tre killar som skrivit till mig på kik och instagram. Vi har först snackat på något ställe på nätet, men sen börjat skriva på kik. Det jag märkt med alla tre är hur de ställer en massa frågor. De är sjukt nyfikna. För mig är det ett varningstecken. Det känns som att de vill något. Jag som redan har svårt för att veta hur jag ska bete mig i sociala sammanhang. Det här är kanske normalt. För mig blir det väldigt jobbigt och efter ett tag vill jag inte längre skriva med dem, men de slutar inte. En dag ignorerade jag och han fortsatte skriva och undrade vad hade hade gjort för fel. Inte för att han hade det, jag hade bara ingen lust att skriva mer. Jag vet bara inte hur man gör när man umgås. Dessutom tröttnar jag efter ett tag när vi skrivit med varandra. Var tror han att det här kommer leda till? Ska vi skriva med varandra på nätet för alltid? Det är ju inte så att vi kommet träffas irl ändå. Någon gång ska vi ändå sluta skriva. Livet går vidare. Jag vet att jag är sjukt konstig.
 
Efter tag när jag skriver med dem vill jag inte skriva mer med dem så jag loggar bara ut från appen (kik). Jag antar att jag inte gillar att människor kommer för nära mig, så jag släpper dem. Dessutom känner jag dem inte irl. Jag vill bara vara försiktig, för man vet ju inte riktigt vem de är. Jag blir nervös när jag skriver med folk på internet, tjejer som killar. Jag har alltid haft problem med det. Hur gör man ens om man inte vill skriva med folk längre? Man kan ju inte direkt skriva till dem och säga "jag vill inte snacka mer med dig, hej då". Det är ju också superkonstigt. Jag kan ju inte heller låta det rinna ut i sanden, för det gör det inte ändå, för de skrev/skriver till mig varje dag.
 
Bara jag som tycker det är jobbigt att skriva med folk? Jag är så himla konstig. Varför är jag så här? Att ha asperger är inte lätt. Jag vet att man inte ska skylla på sina diagnoser. Det här är en del av min personlighet också. Jag känner mig mer världelös för varje dag som går. Varför kan inte jag fungera som en normal person? Fan också.
 
Bild från We Heart It.

“everything is totally okay, I just need to get hit by a car”

Jag känner mig rätt ledsen ikväll av ingen anledning alls egentligen. Känner mig nedstämd och värdelös. Jag tror att en av de största anledningarna till min ångest och nedstämdhet är min räddsla. Att ingenting kommer bli bättre och att jag kommer ha det så här för resten av mitt liv. Kommer vara ensam och utan vänner för alltid. Känner mig inte alls positiv under vissa perioder. Liksom om det alltid kommer vara så, vad är då meningen? Det känns inte som det finns någon mening med någonting.
 
Vet ni vad det jobbigaste är? När folk säger "det kommer bli bättre". Ja, men när? Så jävla jobbigt också när folk i t ex skolan sa "du måste ta för dig". Det är inte så himla lätt. Jag kunde bara inte det. När jag var i skolan var det som om jag tappade min talförmåga. Jag var en helt annan person i skolan och när jag kom hem blev jag en helt annan, kunde jag prata, skrika, vara arg, glad och helt enkelt vara mig själv. Jag måste haft någon form av socialfobi/socialånget när jag var 5-6 år när jag började skolan, för jag var likadan redan då. Jag har alltid haft svårt med jämnåriga. Snälla, säg att jag inte är den enda.
 
Jag måste bara hålla humöret uppe och tro på att det finns kompisar för mig där ute. Som kommer att gilla mig för den jag är. Som gillar mig även om jag lite konstig.
 
Det där var nattens tankar. Peace out ✌🏻🌸🌸🌸
 
Bild från We Heart It.

Dear Life, When I say “Things could not get any worse”, it is not a challenge.

♡Bild: weheartit.com♡

❥ Hej! ☺ Bara en liten blogg i mängden. Inget speciellt med den här bloggen egentligen. Här bloggar jag om mina innersta tankar. Här skiver jag ner mina funderingar, tankar, känslor och åsikter ☹ ☹ ☹ Inte så mycket om min vardag, utan mer om min psykiska ohälsa/hälsa.

RSS 2.0